Aldrig säga aldrig

På denna blog har jag skrivit om förberedelserna inför en världsomsegling. Förra inlägget skrevs strax före avfärden och var menat som det sista inägget. Det gäller fortfarande, men här kommer ett till ändå. Resten får ni läsa på andra hemsidan.

För snart tre år sedan började jag längta efter att segla iväg, riktigt långt. Detta inlägg skrivs inifrån båten som ligger vid en boj vid Scilly-öarna utanför Storbritaniens sydvästra spets. Om några dagar ska vi segla över Biscaya-bukten, mot Spanien. Spanien. Det är utomlands, det. Jag är hopplöst nöjd över att ha kommit iväg.

Det finns många att tacka, som hjälpt till på olika sätt. Min arbetsgivare Unit4 Agresso gav mig tjänstledigt. Calle och Kerstin och alla andra som hjälpt eller ska hjälpa till att segla. Och våra sponsorer.

På 28fot.se framgår att vi döpt om Birka till Pour Bon. En del tror att det betyder otur att byta namn på båten. För mig och övrig besättning var namnbytet dock en riktig lyckoträff.

Båtens namne är ett cafe i Göteborg, där jag många gånger ätit lunch, och numera världsomseglingens huvudsponsor. Det var några hektiska veckor på slutet innan avseglingen från Göteborg. Take away blev det ofta till lunch. Till avskedskalaset hjälpte de oss också med Catering. Göteborg är mitt hem och det känns helt rätt att avseglingen skedde därifrån. Kalaset blev en succé.

Jul kommer vi att fira i Karibien, långt från Göteborg. Julbord ska vi dock äta, och det tackar jag på förhand att Calles pappa Eric tar med när han ansluter där.

Till Karibien kommer även Kicki och hon hoppas säkert på en bröllopstårta. Göteborg till Aruba är långt att färdas och jag är tacksam att jag hittat en så go tjej som tycker om mig mycket för att vilja trängas i båten så länge.

28fot.se

Nu är schemat späckat må ni tro. Sen senast har roderbeslagen blivit klara. Helgen bjöd på perfekt väder och trevligt sällskap. Tre lager epoxi-primer och spackel sitter på båten. Tack Kicki, för en riktig kämpainsats och inspiration!

Jag har två arbetsdagar kvar nu och idag avslutade jag det sista stora projektet på jobbet. I söndags kom Kerstin upp till Göteborg och har under måndagen och tisdagen åkt omkring i båtsportbutiker och i verkstäder och därmed räddat planen för sjösättning. Besättningsuniformerna är klara och seglen ser ut att bli klara i tid. Enligt uppgift blev vi heller inte blåsta på satellittelefonen.

Detta blir det sista inlägget här på bloggen, för Calle har just lanserat en mycket, mycket, mycket snyggare hemsida. Där kommer man kunna följa världsomseglingen live när vi ger oss iväg. Det blir blogg, bilder och mycket mer. Adressen är 28fot.se

Lugn och fin nu

Kaminmannen är en rolig historia om en man som inte kan sluta att elda i sin kamin. Jag börjar känna mig lite som kaminmannen, fast med en båt och en slipmaskin istället. Ikväll smet jag ner till båten några timmar efter jobbet. Det blir nog en snabbis imorgon kväll igen.

Kanske är det på grund av detta smått maniska drag som jag blir så besviken när andra inte känner samma engagemang för att arbeta. Idag ringde jag till mekaniska verkstaden. I förra veckan skulle de ha varit klara med mitt roderbeslag:

"Nej, nu har vi fått så jäkla mycket att göra vet du, så vi har inte börjat med det än. Andra kunder, som vi haft väldigt länge, vill att vi ska bli klara med deras grejer först. Han som sa att vi skulle leverera till dig på två veckor har åkt till Gotland. Nej, jag kan inte svara på när vi kan vara klara med din grej. Vi ringer när den är klar."

Klart som korvspad att jag borde haft bättre marginal när jag beställer ett sådant här jobb, men ändå. Jag fattar inte hur man kan bete sig såhär. Var är yrkesstoltheten? Var är kompetensen? Var är moralen? På mitt eget jobb skulle ett sådant beteende gå fetbort. Men sen har jag ju världens bästa jobb också. Idag blev jag avtackad av mina kollegor, fastän jag har två veckor kvar. Jag fick ett par diskret sportiga polariserande solglasögon och ett presentkort på Sjösport. Polariserande glas är the shit på havet. Stort tack!

Das Handy

Om 22 minuter är auktionen på eBay slut och det ser ut som att en bättre begagnad satellittelefon är på väg. Iridium 9555. Nu ska vi inte ropa hej förrän vi kan göra det genom telefonen, men det är spännande. Med Iridium har man täckning överallt på hela jordklotet och man kan koppla ihop den med datorn och skicka mail och ladda ner väderkartor, etc. Det går att skicka sms till telefonen gratis via Iridiums hemsida, men i övrigt är all användning ganska kostsam. Återkommer med telefonnummer.

Veva slipa slipa

Senast Calle var över hade han med sig en väldigt praktisk grej. En vevdriven mackapär som ger både el och en slankare midja. Den laddar upp ett kombinerat batteri/lampa som har en massa olika uttag, eller så kör man in en sladd rakt in i båtens laddningsregulator. Om någon är intresserad så kan Calle nog svara på var han fick tag på den.


Birka har två 1¼-tums självlänsar i sittbrunn. Slangarna går i kors därunder och sitter väldigt oåtkomligt till. För att stänga kranen vid genomföringen måste man öppna motorrumsluckan och kravla sig ner över motorn. I helgen upptäckte jag dessutom att ena kulventilen inte alls gick att stänga. En allvarlig säkerhetsbrist. Jag satte en plugg från utsidan och hällde matolja i självlänsen, men den satt ändå som berget. Med vinkelslipen tog jag bort mässingsflänsen från utsidan och drog loss hela paketet inifrån. Ett tips till alla båtägare är att öppna och stänga de där kulventilerna lite då och då, så att de inte ärgar igen.


Kicki hjälpte mig slipa rodret, som har en primer i vackert turkos färg. Det blev väldigt dammigt och vi borde naturligtvis haft handskar på oss. Jag ska förstärka rodret vid det översta beslaget med några extra lager glasfiberväv. Sen ska jag hämta två specialtillverkade beslag på verkstaden, epoximåla rodret och hänga fast det innan vi sjösätter 15 juni. Allt tar längre tid än man tror och det börjar bli lite stressigt nu.

Bultsax

Häromdagen var jag på Jula för att köpa en slang att trä runt antennkabeln i masten. Det fanns ingen lämplig slang, så istället köpte jag någonting jag hoppas slippa använda ombord: En bultsax.

Förutom att någon i besättningen ramlar i spat eller att båten sjunker, så är ett mastbrott ungefär det värsta som kan hända när man befinner sig långt från land. Uppenbart blir det svårare att segla utan mast, och en knäckt mast kan i sig själv utgöra en fara för båt och besättning. Masten sitter fast i 10 stycken 6-millimeters stålvajrar och ett antal linor som löper upp och ner, kors och tvärs. Så om den faller kommer den dingla omkring, kanske smälla till någon i huvudet, dras ner i vattnet och punktera skrovet.

Någon JRSK:are, som varit med om inte mindre än sex mastbrott, berättade att när en aluminiummast väl knäcks, så faller den långsamt, på grund av materialets seghet. Det är en viss tröst. Att Birkas stag och vant är nytillverkade är också betryggande. Men om det ändå skulle ske, gäller det att handla snabbt för att få ordning på situationen. Då kan bultsaxen komma väl till pass. Plan A är att rädda masten och bygga någon form av nödrigg av det som återstår. Plan B är att klippa loss masten helt och avlägsna den från båten.

Fest 2 juli

Kristiflygarehelgen bjöd på vackert väder, perfekt för plastarbete och grillfest. Kerstin hjälpte till med både plast och matinköp, tack för det! Flera av projektets huvudpersoner var på plats och vi hade riktigt trevligt. Syftet med kvällen var att ”känna lite på varandra”, s.k. team building. Jag tror att besättningen blivit lite mer sammansvetsad nu.

Apropå fest så har vi hittat en väldigt bra plats för avseglingsparty kombinerat med avsegling. Festen äger rum mitt i Göteborg fredagen 2 juli och avsegling sker dagen därpå från samma ställe. Så tillsvidare ber jag er reservera datumet! Mer info kommer inom kort.