Hemkomst

I Malmö blev det avstigning på ”höger” sida. Där träffade jag HR-chefen på företaget där jag jobbar. Egentligen borde jag kanske ha passat på att berätta om mina planer. Men tillfället kändes inte rätt. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska lägga fram det. Nu är jag hemma på båten igen.

Jag har hela tiden utgått från att jag kommer att behöva säga upp mig för att kunna genomföra detta. Men den senaste tiden har jag börjat fundera på om det kanske kan finnas en möjlighet att få tjänstledigt. Det skulle vara ganska nice att ha ett jobb att komma hem till, efter seglingen.

Min största rädsla kring hela det här projektet handlar nog om att komma hem igen. Låt säga att det tar två år. De flesta kompisarna kommer att ha hus, barn, äkta makar, feta jobb, vänner och schemalagda liv, föreställer jag mig. Jag kommer att ha en massa minnen som ingen kan relatera till, och en väldigt sliten båt. Luspank, utan lägenhet, kvinna eller jobb. Risken finns att det då känns tungt att komma igång igen.

Å andra sidan, med tjänstledighet skulle det inte bli lika mycket av ett äventyr. Det skulle nog kännas mer som en lång semester. Just detta att inte ha någonting speciellt att komma hem till (förutom släkt och vänner) skulle nog vara en häftig känsla. Det skulle vara skönt att inte behöva ha någon tid att passa.

Jag vet inte hur jag kommer att påverkas. Kanske ger havets vidder ett perspektiv på livet jag lever här. Kanske kommer jag att bli riktigt sugen på att komma hem och börja jobba igen och göra rätt för mig. Seglingen kommer kanske att lära mig ta ansvar och fatta beslut och förbättra min arbetsmoral. Isåfall kommer det inte vara några problem att hitta ett nytt jobb. Men det kan lika gärna bli tvärtom. Efter att ha suttit och tittat på horisonten veckor i sträck, kanske det känns helt fel att stressa fram och tillbaka till ett jobb varje dag.

Jaja, den som lever får se. Vad som är säkert är i alla fall att två år går väldigt fort nuförtiden. Åtminstone på hemmaplan.