Tidiga och bra julklappar

Blott en gång har jag, trots dessa tider av ambitiös signalspaning, känt mig nödgad till retroaktiv självcensur här på bloggen. Så fort någon påpekade att harpuner är olagliga, tog jag bort inlägget och gömde vapnet noggrant bredvid en blå segelsäck på adressen jag är skriven. Alltså kommer inte ordningsmakten, trots eventuella röda blinkande lampor hos Försvarets Radioanstalt (shit, vad DDR det låter) kunna lägga sardin på fiskestämningen. Snart är vi ute på internationellt vatten, och då ska det skjutas hejvilt! Men hur ska vi kunna lyfta ombord den tunga fångsten?


Fram tills idag visste jag inte vad en gaff var för något, så jag kan ärligt neka till uppsåt om även detta sportfiskeredskap visar sig vara terroristklassat. Men, nu, efter en kort beskrivning från min goda vän, östkustlots och fiskemästare Cavallius, förstår jag. Först fångar man fisken på vanligt sätt (t ex harpun), sen stoppar man ner kroken (gaffen) hugger till i sidan, och drar upp fiskstackaren sista biten upp över fribordet. Tack för denna finfina julklapp! Jag ser fram emot att torka den ren från blod.


Inte nog med det. Idag hade vi julklappslek på jobbet också. Jag hade turen att få med mig en ficklampa och en pannlampa, båda av variant LED. De ska med ombord. Erfarenheterna hittills säger att man aldrig kan lita fullt ut på elsystemet i båten. Ljus känns som det viktigaste, om allt annat skulle braka ihop.

Väderfax

För ett tag sedan skaffade jag en liten världsradiomottagare, Degen 1103. Med den går det att få in kortvågssignaler och den har någonting som kallas SSB – Single Side Band.

Korta vågor färdas mycket längre än vanliga radiosignaler, vilket är ett skäl gott som något att sända väder på dem. Bland annat skickas det ut väderfax från olika håll och kanter. Här finns en förteckning på vad som sänds ut när och på vilken frekvens.

Tanken är att koppla ihop radion med laptopen och på så sätt kunna ta emot och titta på väderfax. Det finns några olika program där ute på nätet för detta ändamål. Jag laddade ner en demoversion av JVComm, för at testa lite. Programmet verkar bra, men testresultaten är varierande. När man får in rätt frekvens hörs det tydligt när ett fax är i antågande. Då börjar radion kvittra frenetiskt med en rytm på 120 bpm. Bilden nedan är från Deutscher Wetterdienst och visar vädret just nu på norra Atlanten, om man tittar mycket noga.



Det tar ungefär 20 minuter för ett fax att komma fram. Pipandet är enerverande, så nästa steg i radiopejlandet är att skaffa en sladd mellan radions hörlursuttag och datorns mikrofoningång. Förhoppningsvis ger det också bättre bildkvalitet.

Flottan växer

I veckan var jag och hälsade på i Stefans källare och fick med mig en bättre begagnad gummibåt hem. När vi seglar ska den ligga ouppblåst i stickkojen. När vi kastat ankar i en naturhamn, eller strax utanför en dyr marina, pumpar vi upp den och tar oss i land.

För övrigt kan tilläggas att all bottenfärg på Birka äntligen är borta. Idag slutförde jag skitgörat, lagom till årets första snöflingor. Det känns skönt att ha det avklarat. Nästa projekt blir att se över elsystemet.

ARC

Jimmy Cornell har inte bara skrivit böcker. Han är också stamfader till ARC – Atlantic Rally for Cruisers. Det är ett jippo som går av stapeln i november varje år. Lämpligt nog går tävlingen längs en ”world cruising route” – från Gran Canaria till St Lucia. ARC förser nöjesseglare med den extra säkerhet och tävlingsinstinkt som det innebär att vara flera som seglar åt samma håll samtidigt.

I år hejar jag på Victory Too, som just nu kommit längre än halvvägs och ser ut att ligga bra till. Grattis till att ni äntligen fick en fisk också!

En annan båt som just nu är mitt ute på Atlanten är min gamla bryggranne Mare, som (medelst kortvågsradio) rapporterar sin position här. De gav sig iväg samtidigt som ARC, men kör sitt eget race.

Föga förvånande går det fortare att korsa Atlanten i en modern 56-fotare än med en trettio år gammal 28-fotare.

World Cruising Routes

De senaste dagarna har jag suttit och bläddrat i Jimmy Cornells klassiker World Cruising Routes. Det ät en systematisk förteckning över i princip alla möjliga segelvägar kors och tvärs över jordklotet. I grova drag förklaras under vilken tidsperiod man bör segla var, vad för typ av väder man kan vänta sig och vilka sjökort som behövs.

Särskild vikt läggs vid när det är orkansäsong, och var. I den sjätte utgåvan har de säkra tidsfönstren mellan orkanperioderna kortats ned något. Anledningen är den senaste tidens globala uppvärmning, som enligt författaren gjort vädret mer nyckfullt. Jimmy är lite utav en legend inom långseglarkretsar, därför tog jag hjälp av hans bok vid planeringen av rutten nedan.

Boken ska med ombord, alltså inga ölpengar den här gången.

Rutt

När man seglar har man inga planer, bara intentioner. Men många undrar hur jag har planerat, och kräver svar. Så jag har skissat lite grann. Ingenting är hugget i sten. Det är en mycket lång resa som är omöjlig att detaljplanera. Detta är mer ett underlag för diskussion och ett försök att vänja sig vid tanken på vad som komma skall.

Rutten är uppdelad i elva "legs", och det finns alternativa sträckningar på vissa etapper. Ju längre västerut vi kommer, desto luddigare är planen. Det är medvetet. Den elfte och sista delsträckan sträcker sig över halva jordklotet och går inte ens hela vägen hem. Det är svårt att veta hur omständigheterna kommer att se ut om ettochetthalvt år på andra sidan jordklotet. Vi får ta det som det kommer. Intentionen är dock att ta sig hela vägen runt. På ungefär 24 till 30 månader.

Jag har utgått från "den klassiska rutten" västerut: Kanarieöarna - Panamakanalen - Torres sund - Röda havet - Medelhavet, om man ska fatta sig kort. Klicka på länken för att komma till kartan i Google Maps. Om du har Google Earth installerat, kan du öppna rutten där.


Visa Rutt på en större karta

Lite hur jag tänkt:

Det är nog bekvämare att segla via Skottland än genom Engelska kanalen. Hellre ett sjöodjur i Loch Ness, än motvind, tidvatten och trafikstockning. Dessutom erbjuder Skottland fina möjligheter att bunkra Single Malt.

Om det är hård västlig vind när det är dags att ge sig av, kan vi istället mjukstarta söderut över Kattegatt och åka igenom Kielkanalen. Men isåfall blir det Engelska kanalen, med vilopaus i bland annat Amsterdam.

Scillyöarna vid Storbritanniens sydvästra hörn skulle vara roliga att besöka, och bidrar med sjörum inför Biscaya-överseglingen.

Efter pitstops i Vigo och Lissabon seglar vi, möjligtvis via Madeira, till Kanarieöarna. Därifrån seglar vi antingen raka vägen över Atlanten, eller så tar vi en avstickare till Afrikas västkust och Cape Verde på vägen.

Det är inte bestämt vilken av de Små Antillerna i Västindien vi ska sikta på. Barbados ligger närmst, men klingar inte lika bra som till exempel Tobago. Av ekonomiska skäl är det nog lämpligast att inte cruisa runt för länge i Västindien, utan i stället ta sig vidare mot Panama. Kortaste vägen blir via ABC-öarna (Aruba, Bonaire och Curacao). Om vi tar den vägen vill jag även landstiga i Venezuela och Colombia. Innan vi seglar in i Panamakanalen ska förråden av rom vara välfyllda.

Panamakanalen är point of no return. Första stoppet blir Galapagos, som jag alltid velat besöka. Därefter får vi se. De flesta verkar segla kortaste vägen västerut till Marquesas. Men om moralen är god och vindarna bär, vore det riktigt häftigt att segla längre söderut, till Påskön och Pitcairn. En mer avlägsen plats än Pitcairn finns knappt. Det bor 48 pers där, 1300 sjömil från närmsta flygplats. Tyvärr finns det ingen riktig hamn på Pitcairn, så det gäller att ha tur med vädret. Annars är det bara att segla vidare.

Sen blir det vidare genom Franska Polynesien mot Australien, kanske via Nya Zeeland. Vidare genom Indonesien, Thailand, Andamanerna, Indien, Maldiverna, Röda havet och Medelhavet. Från medelhavet går det att åka kanal upp till Sverige. Om piratsituationen utanför Somalia inte ordnar upp sig kanske det är läge att överväga omvägen runt Afrika istället. Isåfall stannar vi till i Rio. Och då kommer nog resan ta lite längre tid än "planerat".

Global Inspiration

Jorden är rund och sjökort är platta. Det innebär en massa problem. Till exempel är den kortaste vägen mellan två punkter på ett sjökort oftast inte ett rakt streck. Om man ska långt, bör man segla i en böj på sjökortet. Det kallas storcirkelnavigering. Jag antar att det är sånt man lär sig på Oceanskepparkursen. Som tur är, förstår sig GPS-navigatorn på detta och visar vägen till waypointsen längs storcirklar. Men det är värt att ha i bakhuvudet.

På den tiden då Sovjetunionen fanns, fick jag en jordglob av mormor. Den brukade pryda skrivbordet i mitt pojkrum. Jag kommer ihåg att jag ibland vred på den litegrann när jag tröttnat på en viss världsdel. Idag plockade jag fram den ur förrådet. Sen vred jag flera varv. Den visar havsdjupen och de stora strömmarna. Den sätter igång fantasin och ger inspiration. Och den lyser fint. Jag ska ha den som julpynt.