Göteborg - Skagen - Farsund - Lerwick - Göteborg

Shetlandsöarna ligger i höjd med Gävle, en grad väst om Greenwich. Ögruppen är kanske mest känd för shetlandsponnyn, lunnefågeln och det faktum att vikingarna brukade hålla till där. Dit seglade jag och Calle under semestern. En dag hyrde vi bil för att titta på lunnefåglarna, men de hade redan gett sig av till havs. Resten av tiden drack vi bärs och spelade biljard. I övrigt finns det inte så mycket att göra där. Men det känns väldigt bra att ha seglat dit.

På vår väg mot Lerwick på Shetland Mainland stannade vi till i Skagen. Där blev vi besvikna på hamnen, som är dyr och skitig. Bättre är det i Farsund, som ligger vackert på några små öar omgivna av höga berg på norska sydkusten. Angöringen var en mäktig upplevelse. Hamnkaptenen, iförd norsk folkdräkt, knackade på. Istället för att kräva oss på pengar fick vi dagens tidning och varsin fralla. Därefter unnade vi oss Norges nationalrätt pizza á 200 norska.

Från Farsund satte vi kurs 300 grader i 270 sjömil. Vinden var svag till måttlig och vågorna skvalpade från alla håll. Efter tre dygn kom vi fram. Det är ganska häftigt det där. Man seglar och seglar och seglar utan att se land. Sen plötsligt dyker ön upp där framme, rakt i fören. Det mest sevärda ute på Nordsjön är alla sällskapliga fåglar, och oljeplattformarna. De är sjukt stora. Förutom några trålare såg vi knappt en enda båt därute.


Tre dagar räcker gott för att göra Shetlandsöarna. Vi gled ur hamnen med tidvattnetoch började segla hemåt igen. I träningssyfte valde vi att segla non stop till Göteborg. Det blev en verklig prövning för Birka med besättning.

Vi möttes av ett lågtryck ungefär tolv timmar tidigare än idealt, och fick kryssa med dubbelrevad stor söderut längs Norges kust. Vindskydden på mantågen blåste sönder. Allt blev vått. I brist på stormfock kryssade vi med en liten bit av genuan utrullad. Det funkade inte så bra - avdriften var ungefär 20 grader. På morgonen tilltog vinden till styv kuling samtidigt som den vred mot väst, och det var med lättnad vi kunde falla av. Under ett dygn länsade vi över hundra sjömil österut för endast riggen och en kvadratmeter försegel.


Efter fem dygns oavbruten segling fick vi landkänning i bokstavlig betydelse. Klockan halv två på natten gick vi på grund på Plankorna några hundra meter utanför Hinsholmen. Där fastnade vi. Femton minuter efter vårt samtal var Sjöräddningen på plats. Det kändes löjligt att bli bogserad sista biten, men i övrigt var det en fin segling. Den gav mersmak.