There Be No Dragons

På den gamla goda tiden, innan man kartlagt hela världen, slutade sjökorten en bit ut till havs med en streckad linje och texten Beyond here there be dragons. Det bidrog säkert till att många valde att hålla sig kvar på land.

Idag finns det sjökort över hela världen, och Reese Palley ser ingen anledning till att stanna kvar på land längre. Däremot tycker han att det finns alldeles för mycket information nuförtiden, och att detta överflöd snarare förstärker bilden av drakarna bortom horisonten. Om man ska förbereda sig för allt, kommer man aldrig iväg.

Därför har han skrivit en mycket kortfattad sammanfattning av det absoluta minimum som krävs för att ge sig iväg över ett stort hav med en liten segelbåt. Tillräckligt, men inte mer, för att läsaren själv ska våga ge sig ut på havet, där det verkliga lärandet kan ta plats.

Boken är matnyttig men framför allt väldigt roligt skriven. Den är rättfram, respektlös och utgör en skarp kontrast till utsjöskepparkursen. Jag är glad att jag hittade den. Samtidigt är jag glad att det inte var den första boken jag hittade på ämnet.

Reese, som seglade jorden runt under tjugo år, ger många filosofiska infallsvinklar på vad det innebär att segla. Genom att acceptera en obekväm tillvaro och ett fullständigt ansvar för sig själv, ges livet en större mening. Men fullärd ska man inte räkna med att bli.

”A sailor is never really finished like a piece of toast or a steak. A sailor is always in the living process of becoming, a condition described by Plato as life itself.”

Betyg:
Ölsaldo: 2188 kr

Elsystem

1. Generator
2. Plats för batteri
3. Huvudströmbrytare
4. Huvudsäkring
5. Laddningslampa
6. Startkontakt
7. Oljelampa
8. Startmotor
9. Säkringspanel
10. Tändsystem (finns ej på dieselmotorer)
11. Lanterna
12. Oljetrycksgivare

Hemkomst

I Malmö blev det avstigning på ”höger” sida. Där träffade jag HR-chefen på företaget där jag jobbar. Egentligen borde jag kanske ha passat på att berätta om mina planer. Men tillfället kändes inte rätt. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska lägga fram det. Nu är jag hemma på båten igen.

Jag har hela tiden utgått från att jag kommer att behöva säga upp mig för att kunna genomföra detta. Men den senaste tiden har jag börjat fundera på om det kanske kan finnas en möjlighet att få tjänstledigt. Det skulle vara ganska nice att ha ett jobb att komma hem till, efter seglingen.

Min största rädsla kring hela det här projektet handlar nog om att komma hem igen. Låt säga att det tar två år. De flesta kompisarna kommer att ha hus, barn, äkta makar, feta jobb, vänner och schemalagda liv, föreställer jag mig. Jag kommer att ha en massa minnen som ingen kan relatera till, och en väldigt sliten båt. Luspank, utan lägenhet, kvinna eller jobb. Risken finns att det då känns tungt att komma igång igen.

Å andra sidan, med tjänstledighet skulle det inte bli lika mycket av ett äventyr. Det skulle nog kännas mer som en lång semester. Just detta att inte ha någonting speciellt att komma hem till (förutom släkt och vänner) skulle nog vara en häftig känsla. Det skulle vara skönt att inte behöva ha någon tid att passa.

Jag vet inte hur jag kommer att påverkas. Kanske ger havets vidder ett perspektiv på livet jag lever här. Kanske kommer jag att bli riktigt sugen på att komma hem och börja jobba igen och göra rätt för mig. Seglingen kommer kanske att lära mig ta ansvar och fatta beslut och förbättra min arbetsmoral. Isåfall kommer det inte vara några problem att hitta ett nytt jobb. Men det kan lika gärna bli tvärtom. Efter att ha suttit och tittat på horisonten veckor i sträck, kanske det känns helt fel att stressa fram och tillbaka till ett jobb varje dag.

Jaja, den som lever får se. Vad som är säkert är i alla fall att två år går väldigt fort nuförtiden. Åtminstone på hemmaplan.

Fråga lokföraren

Jag åker ofta tåg. Det är ett trevligt och miljövänligt sätt att resa, precis som segling. Under tågresorna uppskattar jag den alerta och adekvata informationen från ombordpersonalen. När det är dags att kliva av får man i god tid information om att tåget närmar sig stationen och på vilken sida avstigning sker. Men varför anammar inte SJ begreppen ”styrbord” och ”babord”, som används så flitigt inom sjöfarten?

Genom att byta ut "avstigning sker till höger i tågets färdriktning" till "avstigning åt styrbord", skulle ombordpersonalens jobb förenklas, och avbrotten i de tysta kupéernas lugn skulle förkortas väsentligt.

Visst, under en övergångsperiod skulle folk säkert bli lite förvirrade. Men, efter bara några resor skulle styrbord och babord kännas lika naturligt som att man idag hälsas välkommen ”ombord” på tåget.

Med vänliga hälsningar
Kapten H

Besättning

Pratade även med Jungman C i telefon idag. Han är en äventyrare, både på land och till havs, och nu börjar flera av Sveriges dagstidningar erkänna hans bravader. Jag är mycket glad att Jungman ska följa med på Global Circumnavigation. Jag tror att vi kommer att kunna stå ut med varandra. Dessutom är han begåvad med en lust att upptäcka, en känsla för vad som är värt att berättas och ett ord som inte går av för hackor.

Att bara få ge sig ut på ett äventyr är roligt. För det behöver man till exempel kunna lufta en motor. Att kunna dela med sig till andra av äventyret är ännu roligare. För det behövs en besättning. Jungman är särskilt lämplig i det avseendet. Med snart bara ett år kvar till avgång börjar besättningsfrågan bli aktuell. Förutom Jungman och Kerstin finns ett fåtal mer eller mindre hugade kandidater. Under hösten tänker jag formalisera påmönstringsprocessen på något sätt. Tills dess uppmuntrar jag alla mina nuvarande och framtida vänner att ta sig en funderare på om ni vill följa med.

Lilla Bommen - Göta Älv 0,86 M

Idag kom faktiskt våren på riktigt. Det var soligt och varmt och Birka gjorde årets första seglats. Först ville motorn inte starta. Men tack vare de nyförskansade mekarkunskaperna kunde jag lufta bränslesystemet. Jag lokaliserade matarpumpen, luftade finfiltret och insprutningspumpen och lossade på muttrarna vid insprutningsrören. Det skvätte dieselolja i ansiktet, men det var det värt. Jag fick igång motorn. Det kändes oerhört tillfredsställande.

Kikki, som hade mönstrat på för premiärturen, var lite nervös, så vi tog det säkra före det osäkra och stävade uppströms, in under Göta Älv-bron och förbi Gullbergs Kaj. Där såg vi staden ur ett nytt perspektiv och sedan vände vi tillbaka. Gullbergs Kaj kallas i folkmun för Drömmarnas Kaj, för där bor det folk i mer eller mindre färdigrenoverade båtar. Jag antar att de drömmer om att få ordning på sina båtar och ge sig ut på storslagna äventyr.



Kikki tackade för sig och jag passade på att fylla på vatten. Grannbåten, en ketchriggad Hallberg Rassy, hade rullat ut vattenslangen, så jag passade på jag med. Det är annars ett fasligt bestyr. Birkas tank är på hundra liter, vilket räcker i ungefär en månad för mig i hamn. Under vintersäsongen är kranarna på bryggan avstängda, så man måste hala ut en lång och tung slang hela vägen från land. Rättare sagt, man måste skarva ihop ett antal långa och tunga slangar, och i dag saknades en bit. Jag fick lossa på förspringet för att slangen skulle nå hela vägen fram.



Därefter värmde på lite bolognese, fiskade upp en tvååtta ur kölsvinet och satte mig i sittbrunn och njöt av den varma eftermiddagssolen.

På kvällskvisten ringde en man och erbjöd sin båtplats i Hinsholmen. Brygga J. Granne med mor och far alltså. Det blir en havsnära sommar med låg hyra. Helt perfekt. Det hade suttit många lappar därute, sa han, men bara en med en glad streckgubbe på.

Vår?