måndag 31 augusti 2009

Better Safe than Sorry

Inför seglingen över Nordsjön kittades Birka med diverse säkerhetsutrustning.


Om båten skulle sjunka (Gud förbjude!) kan det nog kännas bra att ha någonstans att ta vägen. Strax före avfärd införskaffades en livflotte av typ Plastimo Cruiser från Viking Yachting. Förpackad i en låda på rufftaket, är den redo att blåsas upp på ett ögonblick. På grund av stöldrisken är den nu (liksom allt annat av värde) magasinerad inomhus. Kanske var det dumsnålt att satsa på plastfästen istället för rostfritt. Det vore ju snopet om en våg tog med sig flotten strax före undergången.


När man väl sitter där i flotten är hjälp utifrån den enda långsiktiga lösningen. Därför skaffade jag även en EPIRB (Emergency Position Indicating Radio Beacon). När den aktiveras sänds Birkas MMSI-nummer och position via satelliter till sjöräddningsstationer runt om i världen. Bara att trycka på knappen och vänta, alltså.

Calle hjälpte mig att hänga upp en radarreflektor i akterstaget. Den är mittemellanstor och bättre än inget, antar jag. Åtminstone kunde Lerwick Harbour se oss när det inte var några vågor och vi passerade så nära att vi kunde se deras radarantenn. På bild fastnade den dock inte.


För att undvika decimering av besättningen monterades jackstays som löper från för till akter på båda sidor. Det är band (typ Ankarolina) som man hakar fast säkerhetsselen i. Praktiskt, då man kan springa runt på däck utan att behöva koppla om linan till selen hela tiden. Jack stays är bättre än vanliga tampar. Man kan trampa på dem utan att rulla iväg. Vad man ska tänka på är att infästningen bör tåla upp till två tons belastning. Jag hoppas att röstjärnet till förstaget och pushpiten (med åtta fästpunkter) sitter tillräckligt. De är känsliga för UV-strålning. Nu, då seglingssäsongen verkar ta slut, tog jag in dem.

tisdag 25 augusti 2009

Göteborg - Skagen - Farsund - Lerwick - Göteborg


Shetlandsöarna ligger i höjd med Gävle, en grad väst om Greenwich. Ögruppen är kanske mest känd för shetlandsponnyn, lunnefågeln och det faktum att vikingarna brukade hålla till där. Dit seglade jag och Calle under semestern. En dag hyrde vi bil för att titta på lunnefåglarna, men de hade redan gett sig av till havs. Resten av tiden drack vi bärs och spelade biljard. I övrigt finns det inte så mycket att göra där. Men det känns väldigt bra att ha seglat dit.

På vår väg mot Lerwick på Shetland Mainland stannade vi till i Skagen. Där blev vi besvikna på hamnen, som är dyr och skitig. Bättre är det i Farsund, som ligger vackert på några små öar omgivna av höga berg på norska sydkusten. Angöringen var en mäktig upplevelse. Hamnkaptenen, iförd norsk folkdräkt, knackade på. Istället för att kräva oss på pengar fick vi dagens tidning och varsin fralla. Därefter unnade vi oss Norges nationalrätt pizza á 200 norska.

Från Farsund satte vi kurs 300 grader i 270 sjömil. Vinden var svag till måttlig och vågorna skvalpade från alla håll. Efter tre dygn kom vi fram. Det är ganska häftigt det där. Man seglar och seglar och seglar utan att se land. Sen plötsligt dyker ön upp där framme, rakt i fören. Det mest sevärda ute på Nordsjön är alla sällskapliga fåglar, och oljeplattformarna. De är sjukt stora. Förutom några trålare såg vi knappt en enda båt därute.


Tre dagar räcker gott för att göra Shetlandsöarna. Vi gled ur hamnen med tidvattnetoch började segla hemåt igen. I träningssyfte valde vi att segla non stop till Göteborg. Det blev en verklig prövning för Birka med besättning.

Vi möttes av ett lågtryck ungefär tolv timmar tidigare än idealt, och fick kryssa med dubbelrevad stor söderut längs Norges kust. Vindskydden på mantågen blåste sönder. Allt blev vått. I brist på stormfock kryssade vi med en liten bit av genuan utrullad. Det funkade inte så bra - avdriften var ungefär 20 grader. På morgonen tilltog vinden till styv kuling samtidigt som den vred mot väst, och det var med lättnad vi kunde falla av. Under ett dygn länsade vi över hundra sjömil österut för endast riggen och en kvadratmeter försegel.


Efter fem dygns oavbruten segling fick vi landkänning i bokstavlig betydelse. Klockan halv två på natten gick vi på grund på Plankorna några hundra meter utanför Hinsholmen. Där fastnade vi. Femton minuter efter vårt samtal var Sjöräddningen på plats. Det kändes löjligt att bli bogserad sista biten, men i övrigt var det en fin segling. Den gav mersmak.