torsdag 26 november 2009

Rutt

När man seglar har man inga planer, bara intentioner. Men många undrar hur jag har planerat, och kräver svar. Så jag har skissat lite grann. Ingenting är hugget i sten. Det är en mycket lång resa som är omöjlig att detaljplanera. Detta är mer ett underlag för diskussion och ett försök att vänja sig vid tanken på vad som komma skall.

Rutten är uppdelad i elva "legs", och det finns alternativa sträckningar på vissa etapper. Ju längre västerut vi kommer, desto luddigare är planen. Det är medvetet. Den elfte och sista delsträckan sträcker sig över halva jordklotet och går inte ens hela vägen hem. Det är svårt att veta hur omständigheterna kommer att se ut om ettochetthalvt år på andra sidan jordklotet. Vi får ta det som det kommer. Intentionen är dock att ta sig hela vägen runt. På ungefär 24 till 30 månader.

Jag har utgått från "den klassiska rutten" västerut: Kanarieöarna - Panamakanalen - Torres sund - Röda havet - Medelhavet, om man ska fatta sig kort. Klicka på länken för att komma till kartan i Google Maps. Om du har Google Earth installerat, kan du öppna rutten där.


Visa Rutt på en större karta

Lite hur jag tänkt:

Det är nog bekvämare att segla via Skottland än genom Engelska kanalen. Hellre ett sjöodjur i Loch Ness, än motvind, tidvatten och trafikstockning. Dessutom erbjuder Skottland fina möjligheter att bunkra Single Malt.

Om det är hård västlig vind när det är dags att ge sig av, kan vi istället mjukstarta söderut över Kattegatt och åka igenom Kielkanalen. Men isåfall blir det Engelska kanalen, med vilopaus i bland annat Amsterdam.

Scillyöarna vid Storbritanniens sydvästra hörn skulle vara roliga att besöka, och bidrar med sjörum inför Biscaya-överseglingen.

Efter pitstops i Vigo och Lissabon seglar vi, möjligtvis via Madeira, till Kanarieöarna. Därifrån seglar vi antingen raka vägen över Atlanten, eller så tar vi en avstickare till Afrikas västkust och Cape Verde på vägen.

Det är inte bestämt vilken av de Små Antillerna i Västindien vi ska sikta på. Barbados ligger närmst, men klingar inte lika bra som till exempel Tobago. Av ekonomiska skäl är det nog lämpligast att inte cruisa runt för länge i Västindien, utan i stället ta sig vidare mot Panama. Kortaste vägen blir via ABC-öarna (Aruba, Bonaire och Curacao). Om vi tar den vägen vill jag även landstiga i Venezuela och Colombia. Innan vi seglar in i Panamakanalen ska förråden av rom vara välfyllda.

Panamakanalen är point of no return. Första stoppet blir Galapagos, som jag alltid velat besöka. Därefter får vi se. De flesta verkar segla kortaste vägen västerut till Marquesas. Men om moralen är god och vindarna bär, vore det riktigt häftigt att segla längre söderut, till Påskön och Pitcairn. En mer avlägsen plats än Pitcairn finns knappt. Det bor 48 pers där, 1300 sjömil från närmsta flygplats. Tyvärr finns det ingen riktig hamn på Pitcairn, så det gäller att ha tur med vädret. Annars är det bara att segla vidare.

Sen blir det vidare genom Franska Polynesien mot Australien, kanske via Nya Zeeland. Vidare genom Indonesien, Thailand, Andamanerna, Indien, Maldiverna, Röda havet och Medelhavet. Från medelhavet går det att åka kanal upp till Sverige. Om piratsituationen utanför Somalia inte ordnar upp sig kanske det är läge att överväga omvägen runt Afrika istället. Isåfall stannar vi till i Rio. Och då kommer nog resan ta lite längre tid än "planerat".

onsdag 25 november 2009

Global Inspiration


Jorden är rund och sjökort är platta. Det innebär en massa problem. Till exempel är den kortaste vägen mellan två punkter på ett sjökort oftast inte ett rakt streck. Om man ska långt, bör man segla i en böj på sjökortet. Det kallas storcirkelnavigering. Jag antar att det är sånt man lär sig på Oceanskepparkursen. Som tur är, förstår sig GPS-navigatorn på detta och visar vägen till waypointsen längs storcirklar. Men det är värt att ha i bakhuvudet.

På den tiden då Sovjetunionen fanns, fick jag en jordglob av mormor. Den brukade pryda skrivbordet i mitt pojkrum. Jag kommer ihåg att jag ibland vred på den litegrann när jag tröttnat på en viss världsdel. Idag plockade jag fram den ur förrådet. Sen vred jag flera varv. Den visar havsdjupen och de stora strömmarna. Den sätter igång fantasin och ger inspiration. Och den lyser fint. Jag ska ha den som julpynt.

söndag 22 november 2009

Mer skrap


Igår fortsatte skrapandet. Inför sjösättningen i förfjol hjälpte min syster Kerstin till med bottenmålningen. Igår hjälpte hon till att skrapa bort färgen igen.

Kerstin ska följa med på seglingen. Åtminstone till Västindien, kanske längre. Jag tror att det kommer att fungera bra. Hon är klok, tapper och rolig, min syster. Vi får se hur länge hon kan vara borta från skolan. Ombord kommer hon bland annat att ansvara för meteorologi och underhållning.

Nu är det uppskattningsvis bara åtta timmars skrapning kvar.

söndag 15 november 2009

Dirty Work


Idag har jag skrapat. Jag använde sådana här.


Jag höll på i sex timmar och kom så här långt - nästan halvvägs. Sen fick jag ont i huvudet och blev trött och lite yr. Den där färgen är nog inte så hälsosam. Jag använde mun- och ögonskydd men blev ändå helt svart i ansiktet av färgdammet. Folk tittade konstigt på mig när jag vinglade hem på cykeln.

Nu återstår styrbordssidan. Därefter ska jag slipa ner den återstående färgen och se till att skrovet blir lent som en barnrumpa. Birka ska inte bara bli tät - hon ska bli snabb också.

torsdag 12 november 2009

Global Information

Dagen har spenderats som vanligt - morgontidning, några timmar i telefon, outlook, spotify, facebook, msn, sms, några bloggar, forum och tidningar på nätet. Ute till havs finns inget av det där. Jag undrar om det kommer att bli skönt att slippa eller plågsamt att vara utan all information.

Det skulle dock kännas bra att åtminstone ha tillgång till väderprognoser där ute. Och jag tror att de där hemma skulle uppskatta ett livstecken då och då. Det vore fräckt att kunna visa var man är, på en hemsida eller liknande. Det finns, vad jag vet, två olika sätt att åstadkomma detta.

Den samlade långseglareliten verkar överens om att kortvågsradio är överlägset. Med en sådan går det att prata med andra seglare, skicka e-post och få in väderprognoser. Om man blir radioamatör. Och om man lägger tjugofem papp på utrustning, som man sedan ska montera ihop och få att fungera.

Alternativet är en satellittelefon. En sådan verkar enkel att hantera och går loss på ungefär tio lök. Fast då kostar det en och en halv dollar i minuten att prata och ladda ner data. Det går i 2,4 kb/s.

Båda alternativen är egentligen för dyra, vilket gör valet extra svårt. Oavsett så kommer det inte att bli någon spotify eller facebook. Men det kanske blir skönt att slippa.

söndag 8 november 2009

With a Little Help from My Friends

Efter outandet har jag mötts av enkom positiva reaktioner. Tack! Det värmer och uppmuntrar. Fler och fler hittar till bloggen, vilket är roligt. Det är bra med en blogg. Med hjälp av ett bra tips från Lars kunde jag i helgen slutföra motorkonserveringen. "Häll vatten i slangen" - så enkelt, så bra.


Jonatan kom med tipset att slipa botten redan nu, så torkar den fortare. Jag provade att skrapa bort lite bottenfärg och såg att gelcoaten har lite småskavanker därunder. Sprickor med tjockleken av ett hårstrå och små, små hål här och var. Är det något att oroa sig för? Räcker det med att slipa bort såhär mycket färg, eller måste all färg bort? Ska tillochmed gelcoaten bort? Input mottages tacksamt.



Kanske finns det någon där ute som har tips på hur detta ska hanteras? Ur plasten i kölsvinet sipprar brun vätska upp. Den luktar ingenting, men smakar röv.


Ibland känns det lite ensamt att hålla på med båten. Det är tråkigt och ineffektivt. Två hjärnor är mer än dubbelt så bra som en. Jag vet att både Calle och Kerstin gärna skulle hjälpa till. Men de bor inte här. Så oftast har jag bara mig själv att tillgå för att hitta lösningar på problem som dyker upp. Men idag, på fars dag, fick jag välkommen hjälp av självaste far. Vi byggde en ställning att hänga presenningen över. Det gick fortare och bättre än om jag gjort det själv. Och det var roligare.

måndag 2 november 2009

Vem är Kapten H?



Det kommer att bli roligare att presentera övriga besättningen, så jag sparar det bästa till sist och börjar med mig själv istället. Kapten H heter egentligen Henrik Ljunglöf. Jag är 29 år gammal och jobbar som IT-konsult på Agresso. Vi gör affärssystem utan bäst före-datum.

På GKSS seglarskola på Æolusön lärde jag att segla. Jag kan jag stoltsera med en 22:a-plats som gast i internationella svenska mästerskapet för IF-båt 1998. I övrigt är min erfarenhet av segling begränsad. Under ett sommarlov i gymnasiet fick jag låna familjens båt. Jag bjöd ombord ett par kompisar och vi tog oss hela vägen till Lysekil och tillbaka. Vid ett tillfälle var vi en knapp meter från att sänka båten mot fundamentet till bron mellan Hönö och Fotö. Sedan dess har jag alltid varit lite rädd för segling.

Mitt verkliga intresse väcktes för ungefär två år sedan sedan. Då insåg jag att en segelbåt kan användas för att utforska världen med. Jag vet inte vad som var orsak eller verkan, men i samma veva stod jag utan sambo. Plötsligt hade jag valet att skaffa lägenhet eller båt. Jag hittade Birka på Blocket, och gick all-in.

Sedan dess har tillvaron varit ett äventyr. Den här galna idén är det bästa jag kommit på. Om allt skulle skita sig imorgon, så är jag ändå nöjd. Men jag känner på mig att äventyret kommer att fortsätta. Just nu ser jag fram emot att slutföra motorkonserveringen och att lansera en riktig hemsida. Det får Calle hjälpa till med.

Tålamod och viljestyrka

Känslan efter snacket med chefen är positiv. Rent formellt har vi inte kommit fram till någon lösning än, men hur det än slutar så blir jag nöjd. "Synd för oss att du sticker, men coolt att du gör det" är väl den bästa tänkbara responsen egentligen. De återstående månaderna på ska jag jobba duktigt så att jag blir välkommen tillbaka igen, efter seglingen. Så finner jag motivation.



Nätdejting är inte min grej. Att gå över ån efter vatten för att köpa grisen i säcken går fetbort. Tak över huvudet har jag istället löst genom att flytta in hos mor och far. Det är bekvämt med tillgång till dusch, ett riktigt kök, tvättmaskin och lite förvaringsutrymme. De är snälla som ställer upp. Förhoppningsvis står vi ut med varandra fram till våren. Ibland känns det trångt och repetitivt här. Ett ypperligt sätt att träna på de psykosociala aspekterna av långsegling, alltså.



Idag gav jag mig an gamla Bettan. Jag började med att byta kylvattnet i färskvattenkylningen. Det tog lång tid för mig att hitta dräneringshålet, som sitter väl synligt där den blåa slangen går in.



Därefter skulle jag skölja ur sjövattenkretsen, men efter mycket om och men sket det sig. Jag hängde upp en spann under avgasröret och kopplade insuget till en vattenkanna med färskvatten/glykolmix. Allt enligt handboken. Motorn startade snällt, men den ville inte suga in något kylvatten. Sen föll skymningen. Det är väl impellern, skulle jag tro.

Ibland känns det som om någon osynlig kraft motarbetar mig. Den testar tålamodet och viljestyrkan. Gång på gång försöker den få mig att ge upp. Men den är god, den osynliga kraften. Framtiden bär på värre prövningar, och då kommer tålamod och viljestyrka att komma väl till pass. Till helgen fortsätter jag med impellern.